2013-05-09

Mot slutet och in i början

Nu sitter jag här i sängen på mitt internatrum, två år har flugit förbi. Det som skulle bli ett år på folkhögskola för att testa på något nytt och komma iväg ett tag blev till två år av djupare insikt, accepterande och en väldans massa ångest. Nu sitter jag här och har precis accepterat min plats på Konstfacks keramik- och glaslinje. Jag är fylld av glädje och skräck, jag har precis nått ett mål jag har siktat på i över ett år och nu har jag plötsligt fått allt det jag ville ha, det är en overklig känsla. Jag känner mig sprudlande glad och stolt men samtidigt gnager känslan av att jag egentligen inte förtjänar min plats, att jag har lurat dom eller att dom valt ut just mig för att dom vill se mig misslyckas.
Något som känns extra bra är att tre av mina fina klasskamrater också kom in, då har vi varandra och mina mardrömmar om att jag anländer på Konstfack ensam och hatad av alla känns inte lika skrämmande. Jag försöker fokusera på det positiva: nu har jag en planerad framtid i minst tre år, jag kommer att flytta hemifrån med allt vad det innebär men samtidigt bo i Stockholmsområdet och ha nära till Järna när jag behöver mammas lasagne, ett badkar eller bara ta in lugnet från landet. Jag kom in, JAG kom in, det måste ju betyda att jag duger och jag vet att jag verkligen vill det här! Som jag skrev i min ansökan "jag har hittat en plats att trivas, frodas och utvecklas på, ett forum jag känner mig bekväm i och en möjlighet till en framtid inom konsten".

2012-07-06

På Fridebo

2012-07-05

Hatkärleken till min hemby

Jag bor i Järna, en smältdegel av människor från alla världens hörn, här är jag född och uppväxt. Man skulle kunna dela upp Järna i tre delar; Ytterjärna, centrum och Kallfors. I Ytterjärna finns antroposoferna, dom biodynamiska odlingarna och Kulturhuset, ja allt det som Järna är känt för. I Kallfors har dom nyrika Svenssonfamiljerna bosatt sig i sina nybyggda jättevillor kring golfbanan och i Järna centrum bor, möts och beblandas dessa två ytterligheter.

Det är kontrasterna jag älskar med Järna. Man kan sitta på Domherren och se en häst med vagn parkerad utanför Ica, hästen tuggar på lite gräs alldeles lugnt medan bilarna på väg hem från kontoret kör förbi. När Burger King väljer att öppna en restaurang vid motorvägen så anordnas en "demonstrationsfika", alla som invänder mot att en kommersiell franchise eventuellt skulle kunna slå ut Järnas egna ekologiska små kaféer möts på Burger king och äter hemmalagad soppa tillsammans.

Robygge i somras, bilden är tagen av mig.

Men jag hatar också Järna ibland. Jag kan bli så trött på alla hippies, antroposofer och new age:are som glider runt på lätta fotsteg med blommor i håret och onaturligt glada leenden på läpparna och tror att ovillkorlig kärlek är det enda som kan rädda världen. Alla åldrade yuppies, lattemorsor och golfare som flåsar i joggingspåret eller tålmodigt köar på NK inne i stan med påklistrade leenden och inbillar sig att shopping kan rädda vår ekonomi och därmed också hela jorden.

Men hur som helst så förblir Järna en oas för mig, det är hemma. När jag varit borta ifrån Järna i några veckor och sen kommer tillbaka så kan jag bli sådär löjligt glad och fylld av inspiration men som med det mesta kan man också få för mycket av Järna, då vaknar cynikern till liv och jag kan nästan inte gå ut utan en imaginär spypåse i handen.

2012-01-10

Motgångar

Eftersom det här inte är någon pepp-blogg, namnet till trots, så tänker jag ventilera dom senaste dagarnas motgångar så att jag förhoppningsvis slipper tänka på dom mer.

1. Innan jullovet lovades det att vi kunde lämna mat kvar i ett kylskåp som skulle stå på under hela renoveringen av vår korridor. När vi kommer hem är alla frysvaror spårlöst försvunna och det stinker ur skitskåpet. Då har den tydligen stängts av ändå och lämnat allt innehåll till sitt öde. Självklart var jag den enda som naivt nog vågade lämna något i frysen och låtit välspenderade pengar smälta bort som is. Lyckligtvis kommer jag bli ersatt för besväret.

2. Med jullov kommer den sedvanliga förflyttningen av dygnsrytmen. Detta lov har det yttrat sig extremare än någonsin tidigare, jag har helt enkelt bytt ut dag mot natt och natt mot dag. Självklart eskalerar det lagom till att skolan börjat igen då jag förra natten somnade vid åtta när resten av korridoren steg upp, sen vaknade jag igen strax efter fem på eftermiddagen.

3. Tur då att jag under lovet fick sömnpiller utskrivna. I natt fick bli första kvällen då jag skräckslaget svalde ett litet piller som bokstavligen vaggade mig till sömns med hjälp av små hustomtar (en av bieffekterna är tydligen hallucinationer). Tyvärr verkar dessa piller bara i fyra timmar så lagom till tre på natten vaknar jag upp igen pigg som en mört. Jag försöker desperat lyssna till läkarens förklaring att "sen kommer du somna bara av vetskapen att du har piller som kan hjälpa dig" men det var lite tidigt att försöka tillämpa det antagandet redan vid första användningen. Så jag fick helt enkelt stoppa i mig ett till vilket visade sig vara effektlöst, en timme låg jag och väntade på hustomtarna men ingen kom, tillslut somnade jag i alla fall av mig själv (vill jag tro).

4. Anledningen till att jag fick sömnpiller är att jag har haft insomningssvårigheter större delen av mitt liv, däremot har jag alltid klarat av att stiga upp på morgonen - fram tills nu. Det kan ha varit den förändrade dygnsrytmen (fast det började visserligen två veckor innan lovet) som gjort att jag helt enkelt inte kommer upp ur sängen på morgonen.

5. Vi har fått nytt golv i korridoren som är halt som is och jag glömde mina tofflor hemma.

6. Jag känner mig extremt oinspirerad och har inga idéer att jobba med på keramiken.

7. Jag städade aldrig mitt rum innan jullovet och det har dessutom inte städats sen höstlovet så det ser ut som att stormen nådde in till mitt rum under lovet. Och jag orkar förstås inte städa.

8. Jag vågar inte skicka in mina CSN papper eftersom jag misstänker att dom har något emot mig och kommer ge mig avslag igen.

9. Jag är luspank. Nästan.

10. Det stinker i badrummet.

Tack och hej.

2012-01-09

Ibland kan man bara inte sova

2011-08-14

Mord!

Det är väl inte överdrivet att få skuldkänslor över att ha misslyckats med att döda en fjäril? En sån där orange fjäril med svarta fläckar hade fastnat i ett spindelnät i mitt rum och var fast där hela dagen, jag ville skona den från att svälta ihjäl där uppe i taket så jag sträckte mig över byrån och mosade med en pinne men då föll den ner i en oåtkomlig vrå och flaxade förgäves med sina trasiga vingar och plågades av allt damm som den fastnade i... flax, flax. Hela natten, hela dagen och sen hela kvällen samlade den tyst ihop styrka nog för att flyga ut ur den dammiga vrån trots all smärta den utstod. Väl ute ur vrån försökte den flyga, men det gick inte, jag hade ju förstört dess vingar. Usch vilken ångest jag får! Så jag avslutade tortyren jag utsatt det oskyldiga livet för genom att mosa den med toapapper, men först bad jag om ursäkt.

2011-08-01

2011-07-12

Jag vill skriva!

"Jag vill skriva! Men om vad..?", så låter det ibland i mitt huvud. Som liten brukade jag skriva av texten från mina favorit barnböcker bara för att få skriva lite. Jag har överlag lättare för att skriva än att tala men allt som oftast tycker jag mig inte ha något att varken skriva eller tala om. Efter att ha kikat igenom min blogghistorik så handlar de flesta inlägg nästan uteslutande om längtan till Island eller hur dåligt jag mår vid skrivtillfället, längtan och ångest verkar alltså driva mig till att skriva men för det mesta så är jag fylld av andra känslor, oinspirerande känslor.
Hur som helst. Nu tänkte jag istället göra en övning för att se om jag kommer igång lite, jag tänkte berätta fem saker om mig själv som få eller ingen känner till. Vi får se hur det går.

1. Jag är extremt mörkrädd. Nio nätter av tio kan jag somna utan skrämmande tankar men vissa nätter kan jag förlamas av skräck så pass att jag måste sova med lampan tänd. Vad som sätter igång paranoian kan vara ett obekant ljud eller en siluett och plötsligt är jag övertygad om att en man står och stirrar på mig med en köttkniv i näven eller en död japansk flicka kryper ut ur min TV... Jag kan erkänna att det låter skrattretande nu när solen står högt på himlen men så fort mörkret faller så försvinner all logik tillsammans med alla skarpa färger och konturer och inget kan stoppa min fantasi som skenar iväg totalt.
2. Jag kan inte kolla på skräckfilm. Det beror helt och hållet på min mörkerrädsla och min ibland allt för starka inlevelseförmåga, det blir för verkligt helt enkelt. Jag har sett några skräckfilmer i mina dar men två stycken har lämnat djupa spår i mig; The Ring och Nightmare on Elm Street. Båda såg jag som tonåring och med vänner som jagade upp varann så att vi satt där och skrek som småflickor. Värst var ändå The Ring, hon jagade mig i månader efter att jag sett filmen varav jag fick sova hos min mamma nästan varje natt!
3. Jag har börjat gilla musik igen (alt. "jag slutade lyssna på musik i två år"). Ja det går förstås inte att helt och hållet sluta lyssna på musik men jag tappade engagemanget för ny musik. När jag började ta bilen till jobbet slutade jag lyssna på MP3:n och lyssnade istället på brorsans bland CD, radio lyssnade jag bara på när väckarklockan gick igång på morgonen. Jag hade visserligen en Tom Waits-period där jag enbart lyssnade på honom, men nu har jag i alla fall fått tillbaka lusten att upptäcka ny musik.

Jaha, sen kom jag inte på nåt mer men jag har fått mycket mer att tänka på, sånt som jag kanske kan tänka mig att skriva om.

2011-04-08

Segway to heaven


Jag har aldrig sett TV-programmet Solsidan, men det här var humor!

2011-02-21

Ångestens höst

Så skulle jag kunna beskriva min höst 2010, eller för att låta ännu mer dramatisk: dödens höst. Efter en stekande het sommar full av jobb såg jag fram emot höstens kyla och nya utmaningar. Jag skulle börja plugga och jag insåg att det skulle bli kämpigt men jag trodde att det skulle bli lika mycket roligt som svårt. Så här i efterhand kan jag erkänna att det nog var den värsta hösten i mitt liv. Jag har några kämpiga höstar bakom mig men det här var något helt annat.

Det mest uppenbart jobbiga var alla dödsfall. Det var där nånstans, i oktober, som allt började vackla, för det vore väl omänskligt att inte påverkas av dödens intrång. Jag tappade orken för att plugga och även mina drömmar började dö ut. Ångest och framtidsvånda. I november åkte jag till Dublin och fick orken tillbaka men jag vet inte riktigt vad jag gjorde när jag kom hem, allt var som i ett töcken. Jag försökte plugga till tentorna hemifrån men jag tror mest jag försökte lura mig själv, jag visste att det aldrig skulle gå - och det gjorde det inte heller. Men jag försökte i alla fall. Helt i onödan.

Och nu sitter jag här, drömmarna är lika döda som de människor som gått bort. Snart minns jag dem inte längre. Framtidsvåndan är lika stark men det känns inte lika livsavgörande längre. Världen går inte under om jag väljer fel. Det kan mycket väl bero på att våren snart är här, samma känslor består men det känns bättre när dagarna blir ljusare.

Frågan är hur det blir nu till hösten. Jag ser fram emot den som vanligt och med 2010 i bagaget så är jag beredd på att vad som helst kan hända och klassikern: ingenting blir som man tänkt sig. Det jag mest av allt ser fram emot är att få lämna fågelboet och se lite av världen men framförallt flytta någon annanstans i Sverige. För det är nog det jag kommer göra; resa någonstans i sommar och sen börja på en folkhögskola någonstans långt härifrån.

(Länk: så här lät det augusti 2010)

2011-02-19

Öron


"Öron"
Sonja Åkesson tolkad av: Anna von Hausswolff

2010-12-08

Orka, orka

Jag känner mig som en levande klyscha. Det tar emot att skriva att jag "känner att jag står vid ett vägskäl i livet och vet inte vilken väg jag ska gå" men det är verkligen så jag känner. Jag vet verkligen inte vad jag vill göra, samtidigt vet jag inte varför jag inte vet vad jag vill. Jag har gått igenom varenda arbetskategori och kommit fram till att det inte är nåt för mig. Jag är ingen advokat, läkare, lastbilschaufför, bibliotekarie, cirkusartist osv... Man ska jag göra något man vill göra, men jag vet inte vad jag vill. Jag vill ingenting, vilket bara får mig att låta lat och tråkig! Sen är det svårt att veta vad man vill göra när man ändrar sig hela tiden.

Det är säkert inget onormalt att känna såhär. Det är inte onormalt att känna så här, det är just därför jag känner mig som en klyscha. Men jag känner mig också ensam, jag vet ingen som känner likadant och det känns som att det aldrig kommer lösa sig.

Vart ska man börja..?

2010-11-23

Livet och allt där emellan

"Allt är så underligt fjärran idag,
så långt långt borta."

---Jag funderar mycket kring vad jag vill göra med mitt liv, en äkta evighetsfråga. Man ska tydligen göra det man verkligen vill göra, ta till vara på att man föddes på rätt sida av planeten, att man föddes med friheten att kunna uppfylla sina drömmar. Sen kan man diskutera hur fria vi egentligen är med alla förväntningar, lagar och regler som vi har skapat, eller om vi ens har en fri vilja.

Men hur ser livet ut egentligen?
Oavsett vart man befinner sig måste man arbeta, arbeta gör man för att tjäna siffror i ett plastkort, med kortet köper man först sånt man behöver; föda, plagg, bostad, färdmedel. Sen kan man köpa sånt som visar att man har mer pengar än andra; måltidskärl, plagg, bohag och prylar tillverkade av utvalda formgivare. Allt det här måste man göra och allt måste köpas. Man måste också träffa någon lämplig att skaffa familj och driva hushåll med ett tag, man måste ta hand om avkomman och lära dem sånt man ska veta. Sen blir man gammal och dör. Det som händer däremellan är att man upplever en väldans massa; sorger, svek, rädsla, kärlek, ilska, skuld, lycka, hopp, ångest. Det finns inte så många andra alternativ, det är visst så livet alltid har sett ut.

---Det jag funderar över är vart jag ska börja, vad jag vill göra, vart vill jag göra det och med vem. Hur får jag det livet att bli mitt ? Sånt går nästan inte att planera eller bestämma. Även om det finns en bestämd bild över hur ett liv ska läggas fram så känns det som att det är slumpen som styr trots att allt du faktiskt åstadkommer är ett resultat av alla de val du gjort, medvetna som omedvetna.
---Visst är jag en alldeles egen människa, min egen person, men mitt ibland jordens sex miljarder invånare är man egentligen ingen alls, bara en kugge i hjulet. Det vi har gemensamt är att vi alla alltid gör och kommer att göra samma sak: leva - efter ett visst mönster.

2010-11-20

Avhuggna fötter

De senaste två nätterna har mina fötter kliat enerverande på samma ställe, en kittlande obehaglig känsla som om en sytråd är fastklistrad på ovansidan av foten om det nu låter vettigt? Det började efter att jag drömt en minst sagt underlig dröm om mina fötter: Jag var och hälsade på hos min lillebror (Agust) som var au-pair hos en familj i USA. När jag kom dit var jag lite besvärad eftersom halva mina fötter var avhuggna och låg ovanpå mina fötter (som växt ut igen) inuti mina strumpor. Jag tog ut de avhuggna fötterna och la de i varsin plastpåse och klistrade fast två delfinformade handtvålar på varje påse. Jag blev lite rädd för att fråga familjen om jag kaunde få lägga fötterna i deras kylskåp sålänge, men jag frågade och de svarade att det var absolut inga problem och då kändes det hela plötsligt jätte normalt. Sen vaknade jag.



När jag tänker tillbaka på drömmen så känner jag hur jag håller mina kalla och av blod fuktiga fötter i händerna. Det hela känns lite för verkligt, dessutom har jag en krypande känsla i fötterna, som om nån hårt knutit åt ett snöre kring dem och nu släppt knuten. Det är för övrigt inte första gången jag drömt om avhuggna fötter..

2010-10-26

Pär Lagerkvist

Hjorten ser förundrad ner på jägarn
som är död på mossan ini skogen,
sänker huvudet med tunga kronan
över blod som sipprar fram ur bröstet.

Kan ett väsen såsom detta blöda?
Kan det onda dö som vi i skogen?
Ligga så, med alltför stora ögon
och med blicken fylld av hjälplös fråga?

Vad är då dess makt, när själv det segnar
ner som vi, de vapenlösa,
och är fyllt av samma stumma ångest,
samma gåta i den brustna blicken?