Nu sitter jag här i sängen på mitt internatrum, två år har flugit förbi. Det som skulle bli ett år på folkhögskola för att testa på något nytt och komma iväg ett tag blev till två år av djupare insikt, accepterande och en väldans massa ångest. Nu sitter jag här och har precis accepterat min plats på Konstfacks keramik- och glaslinje. Jag är fylld av glädje och skräck, jag har precis nått ett mål jag har siktat på i över ett år och nu har jag plötsligt fått allt det jag ville ha, det är en overklig känsla. Jag känner mig sprudlande glad och stolt men samtidigt gnager känslan av att jag egentligen inte förtjänar min plats, att jag har lurat dom eller att dom valt ut just mig för att dom vill se mig misslyckas.
Något som känns extra bra är att tre av mina fina klasskamrater också kom in, då har vi varandra och mina mardrömmar om att jag anländer på Konstfack ensam och hatad av alla känns inte lika skrämmande. Jag försöker fokusera på det positiva: nu har jag en planerad framtid i minst tre år, jag kommer att flytta hemifrån med allt vad det innebär men samtidigt bo i Stockholmsområdet och ha nära till Järna när jag behöver mammas lasagne, ett badkar eller bara ta in lugnet från landet. Jag kom in, JAG kom in, det måste ju betyda att jag duger och jag vet att jag verkligen vill det här! Som jag skrev i min ansökan "jag har hittat en plats att trivas, frodas och utvecklas på, ett forum jag känner mig bekväm i och en möjlighet till en framtid inom konsten".
