Jag får alltid en så härlig känsla i magen när jag läser det här. Taget ur första kapitlet av Harry Potter och De vises sten:

En bris krusade över de välskötta häckarna på Privet Drive, som låg tyst och prydlig under den bäcksvarta himlen, den sista plats i världen där man kunde vänta sig att häpnadsväckande saker skulle äga rum. Harry Potter vände sig runt inuti filtarna utan att vakna. Hans ena lilla hand slöt sig om brevet intill och han sov vidare, utan att veta att han var speciell, utan att veta att han var berömd, utan att veta att han skulle väckas om några timmar av mrs Dursleys skrik då hon öppnade ytterdörren för att sätta ut mjölkflaskorna, och inte heller visste han att han under de följande veckorna skulle få tjuvnyp och knuffar av sin kusin Dudley... han kunde inte veta att folk, som möttes i hemlighet runtom i landet, i just detta ögonblick höjde sina glas och sade med dämpade röster:
“Skål för Harry Potter - pojken som överlevde!”