Jag känner mig som en levande klyscha. Det tar emot att skriva att jag "känner att jag står vid ett vägskäl i livet och vet inte vilken väg jag ska gå" men det är verkligen så jag känner. Jag vet verkligen inte vad jag vill göra, samtidigt vet jag inte varför jag inte vet vad jag vill. Jag har gått igenom varenda arbetskategori och kommit fram till att det inte är nåt för mig. Jag är ingen advokat, läkare, lastbilschaufför, bibliotekarie, cirkusartist osv... Man ska jag göra något man vill göra, men jag vet inte vad jag vill. Jag vill ingenting, vilket bara får mig att låta lat och tråkig! Sen är det svårt att veta vad man vill göra när man ändrar sig hela tiden.

Det är säkert inget onormalt att känna såhär. Det är inte onormalt att känna så här, det är just därför jag känner mig som en klyscha. Men jag känner mig också ensam, jag vet ingen som känner likadant och det känns som att det aldrig kommer lösa sig.

Vart ska man börja..?

"Allt är så underligt fjärran idag,
så långt långt borta."

---Jag funderar mycket kring vad jag vill göra med mitt liv, en äkta evighetsfråga. Man ska tydligen göra det man verkligen vill göra, ta till vara på att man föddes på rätt sida av planeten, att man föddes med friheten att kunna uppfylla sina drömmar. Sen kan man diskutera hur fria vi egentligen är med alla förväntningar, lagar och regler som vi har skapat, eller om vi ens har en fri vilja.

Men hur ser livet ut egentligen?
Oavsett vart man befinner sig måste man arbeta, arbeta gör man för att tjäna siffror i ett plastkort, med kortet köper man först sånt man behöver; föda, plagg, bostad, färdmedel. Sen kan man köpa sånt som visar att man har mer pengar än andra; måltidskärl, plagg, bohag och prylar tillverkade av utvalda formgivare. Allt det här måste man göra och allt måste köpas. Man måste också träffa någon lämplig att skaffa familj och driva hushåll med ett tag, man måste ta hand om avkomman och lära dem sånt man ska veta. Sen blir man gammal och dör. Det som händer däremellan är att man upplever en väldans massa; sorger, svek, rädsla, kärlek, ilska, skuld, lycka, hopp, ångest. Det finns inte så många andra alternativ, det är visst så livet alltid har sett ut.

---Det jag funderar över är vart jag ska börja, vad jag vill göra, vart vill jag göra det och med vem. Hur får jag det livet att bli mitt ? Sånt går nästan inte att planera eller bestämma. Även om det finns en bestämd bild över hur ett liv ska läggas fram så känns det som att det är slumpen som styr trots att allt du faktiskt åstadkommer är ett resultat av alla de val du gjort, medvetna som omedvetna.
---Visst är jag en alldeles egen människa, min egen person, men mitt ibland jordens sex miljarder invånare är man egentligen ingen alls, bara en kugge i hjulet. Det vi har gemensamt är att vi alla alltid gör och kommer att göra samma sak: leva - efter ett visst mönster.

Hjorten ser förundrad ner på jägarn
som är död på mossan ini skogen,
sänker huvudet med tunga kronan
över blod som sipprar fram ur bröstet.

Kan ett väsen såsom detta blöda?
Kan det onda dö som vi i skogen?
Ligga så, med alltför stora ögon
och med blicken fylld av hjälplös fråga?

Vad är då dess makt, när själv det segnar
ner som vi, de vapenlösa,
och är fyllt av samma stumma ångest,
samma gåta i den brustna blicken?

Världens finaste katt lämnade livet natten mot den 23:e oktober. Tio dagar efter min födelsedag, tio dagar efter vårt sjuttonårsjubileum. Jag hade ställt in mig på att vi eventuellt skulle behöva avliva henne då hon började bli riktigt dålig, så jag blev chockad men lättad när jag fick höra att hon dött, när jag däremot kom hem och såg henne ligga där så brast det. Hon måste ha dött i lugn och ro men det gör ont att veta att hennes sista dagar i livet måste varit plågsamma, hon hade svårt att gå och försökte förgäves visa oss att hon mådde dåligt men vi kunde inte göra något för att hjälpa henne, hon hade blivit så pass gammal att avlivning var det skonsammaste sättet att lätta hennes smärta. Nu fick hon i alla fall dö hemma, här där hon bott i sjutton år.

Jag kände inte Marcus personligen men jag kände till honom och hans familj. Ska jag vara ärlig så har jag varit lite avundsjuk på deras familj, jag har alltid tyckt dom verkat ha en så fin och nära relation till varandra, därför sårar det mig att läsa vad människor kokar ihop för lögner om "antroposofsekter" och att Marcus familj skulle vara orsaken till hans eget självmord.

Jag blir helt tom, vet inte hur jag ska reagera. Jag kan förstå att man blir nyfiken på Marcus efter hans val att ta livet av sig så offentligt men jag tycker det är att gå för långt när man uppmanar varandra att ringa hans mamma och be henne bevisa sanningshalten i hennes val av arbete eller bestämma sig för att med alla metoder få hennes verksamhet nedlagd (en av två trådar på flashback). Människor får tycka vad dom vill om alternativmedicin o.dyl. men att dra ner familjen ännu mer i skiten, uppmana till trakasserier.. har dom inte fått stå ut med tillräckligt?

Det som gör ännu mer ont är att läsa vad påhittade namn på Facebook skriver på minnessidor om Marcus. Några kommentarer under hans fars uppmaning att lägga ner sidan: "Är du inte stolt över din son nu? Han erbjöd oss andra bra underhållning. ... För fan, desto mer man läser om hans äckliga farsa desto mer förstår man hans beslut."

Människor är vidriga.

Jag kände inte Gustav, knappt alls, men det betyder inte att hans död skulle betyda något mindre för mig. När jag minns Gustav så minns jag en lugn och fin kille så det gör ont att veta att han inte har mått bra, ännu ondare att det gick så här långt.
Depression kan vara svår att upptäcka och är fruktansvärt plågsam för den drabbade, det är en allvarlig och högst dödlig sjukdom, jag kan bara önska att han funnit frid.

Mame de iyo
mi wa narawashi no
kusa no tsuyu

Hito koishi
hito mutsukashishi
aki no kure

Farewell...
I pass as all things do
dew on the grass.

I long for people...
then again I loathe them:
end of autumn.

(notera att jag ej skrivit dessa! ursprunget är okänt för mig)

St. Petersburg, Moskva, vidare genom Ryssland till Mongoliet sen Kina, Sydkorea, Japan, Taiwan, Vietnam, Singapore, Papua Nya Guinea sen vidare mot Australien och Nya Zeeland.

Misantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet. Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten oavsett vilken tid man lever i.

Jag tänker på mannen (James Lee) som höll gisslan i Discovery Channels lokaler igår natt. Hans krav var att Discovery skulle sluta visa TV-program om barnafödande och krig och börja visa program som bl.a. skulle uppmuntra folk att utveckla lösningar på problemen människorna skapar. I sina krav (som finns att läsa här) förespråkade han malthusianism och uttrycker upprepade gånger sitt hat mot mänskligheten, eller snarare bebisar:

Man skulle kunna tro att när nyheterna tar upp Pakistan, ja då handlar det förstås om översvämningarna i Pakistan men just i dag rapporterar dom stora brittiska nyhetskanalerna att tre spelare från det pakistanska kricketlandslaget har blivit avstängda pga korruption. Dom ska ha satsat pengar på sina egna matcher och medvetet förlorat. Under morgonen sände dom live utanför nån domstol i England där spelarna skulle förhöras.


---Och jag bara suckar. Visst, kricket är stort i England och är verkligen ingen stor sport här i Sverige så kanske hade jag brytt mig mer om det handlat om svenska fotbollslandslaget eller liknande, men min poäng är att vissa nyheter är så poänglösa. Till exempel slog jag över till SVT för att se Rapport och dom "riktiga nyheterna" som handlade om räntehöjningen, fredsavtal och svenska mäns drömkvinnor och sexfantasier, sist kom vädret i vanlig ordning.

Äntligen är hösten på intåg! Jag är något så ovanligt som en sommarhatare - okej det är kanske att ta i men jag pallar verkligen inte värmen på dom varmaste dagarna, därför välkomnar jag hösten med öppna armar. Jag älskar färgerna, kylan, kläderna, regnet, filmerna, mörkret och allt som hösten för med sig, det enda negativa med hösten är att jag blir så förbannat snorig så fort jag kliver ut i kylan men hellre en rinnande näsa än en smältande hud. Med hösten kommer också förändringar. Förra året började jag ett nytt jobb, nu börjar jag studera på en ny skola. Jag ser verkligen fram emot hösten, det kommer vara kämpigt men jag tror jag kommer ha en bra höst.. för hur mycket jag än gillar hösten så blir jag lite tungsint ibland men, bajs. eszjtnfd jfn´VAMÆ ;L20feockq'VC Z

Snyggga böckkkerrr! Penguin Clothbound Classics!
(bilder: alovelybeing, bringyellow, knittinglemonade)

..därför ser alla gamla inlägg lite konstiga ut!
Cred till yummylolly.com för layouten som jag fixat till lite för att passa mig :)

(bilder)

Nu när regnet öser ner så börjar jag längta efter nya böcker och uppdaterar min önskelista på Adlibris med bl.a. dessa böcker:

Skuggan över Innsmouth, Vid vansinnets berg av H.P. Lovecraft, Montecore av Jonas Hassen Khemiri, Lilla stjärna av John Ajvide Linqvist, Animal farm av George Orwell, Slottet och Processen av Franz Kafka, Vi i villa av Hans Koppel och Fallet av Albert Camus.

Man blir prickig på Rusta..

Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
" 'Tis some visiter," I muttered, "tapping at my chamber door —

Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; — vainly I had tried to borrow
From my books surcease of sorrow — sorrow for the lost Lenore —
For the rare and radiant maiden whom the angels name Lenore —

And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me — filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
" 'Tis some visiter entreating entrance at my chamber door —
Some late visiter entreating entrance at my chamber door; —


Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
"Sir," said I, "or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you" — here I opened wide the door; ——

Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, "Lenore!"
This I whispered, and an echo murmured back the word, "Lenore!"

Then into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon I heard again a tapping somewhat louder than before.
"Surely," said I, "surely that is something at my window lattice;
Let me see, then, what thereat is, and this mystery explore —
Let my heart be still a moment and this mystery explore;—

Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore;
Not the least obeisance made he; not an instant stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door —
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door —

Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
"Though thy crest be shorn and shaven, thou," I said, "art sure no craven,
Ghastly grim and ancient raven wandering from the Nightly shore —
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!"

Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning — little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no sublunary being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door —
Bird or beast upon the sculptured bust above his chamber door,

But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing farther then he uttered — not a feather then he fluttered —
Till I scarcely more than muttered, "Other friends have flown before —
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before."

Wondering at the stillness broken by reply so aptly spoken,
"Doubtless," said I, "what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful Disaster
Followed fast and followed faster — so, when Hope he would adjure,
Stern Despair returned, instead of the sweet Hope he dared adjure —


But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird, and bust and door;
Then upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore —
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore

This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamplight gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamplight gloating o'er,

Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by angels whose faint foot-falls tinkled on the tufted floor.
"Wretch," I cried, "thy God hath lent thee — by these angels he hath sent thee
Respite — respite and Nepenthe from thy memories of Lenore!
Let me quaff this kind Nepenthe and forget this lost Lenore!"

"Prophet!" said I, "thing of evil! — prophet still, if bird or devil! —
Whether Tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate, yet all undaunted, on this desert land enchanted —
On this home by Horror haunted — tell me truly, I implore —
Is there — is there balm in Gilead? — tell me — tell me, I implore!"

"Prophet!" said I, "thing of evil! — prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us — by that God we both adore —
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels name Lenore —
Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Lenore."

"Be that word our sign of parting, bird or fiend!" I shrieked, upstarting —
"Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! — quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!"

And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor

Jag minns den bästa sommaren i mitt liv. Det bästa jobbet jag haft med dom bästa vännerna man kunde ha. Okej, jobbet sög men mina kamrater gjorde det uthärdligt. Vi var väldigt olika allihopa och skulle kanske inte umgåtts i andra situationer, och umgås inte heller efter den där sommaren, men just då var det perfekt.