Världens finaste katt lämnade livet natten mot den 23:e oktober. Tio dagar efter min födelsedag, tio dagar efter vårt sjuttonårsjubileum. Jag hade ställt in mig på att vi eventuellt skulle behöva avliva henne då hon började bli riktigt dålig, så jag blev chockad men lättad när jag fick höra att hon dött, när jag däremot kom hem och såg henne ligga där så brast det. Hon måste ha dött i lugn och ro men det gör ont att veta att hennes sista dagar i livet måste varit plågsamma, hon hade svårt att gå och försökte förgäves visa oss att hon mådde dåligt men vi kunde inte göra något för att hjälpa henne, hon hade blivit så pass gammal att avlivning var det skonsammaste sättet att lätta hennes smärta. Nu fick hon i alla fall dö hemma, här där hon bott i sjutton år.
Det var tomt att äta middag utan att ha henne sittandes i kökssoffan tittandes på oss, tomt att hon inte sitter och väntar när bilen svänger in och när jag skulle ge Pärlan mjukmat så grät jag en skvätt eftersom det var alltid Astrids favoritstund på dagen. En kär familjemedlem är borta.
