Så skulle jag kunna beskriva min höst 2010, eller för att låta ännu mer dramatisk: dödens höst. Efter en stekande het sommar full av jobb såg jag fram emot höstens kyla och nya utmaningar. Jag skulle börja plugga och jag insåg att det skulle bli kämpigt men jag trodde att det skulle bli lika mycket roligt som svårt. Så här i efterhand kan jag erkänna att det nog var den värsta hösten i mitt liv. Jag har några kämpiga höstar bakom mig men det här var något helt annat.

Det mest uppenbart jobbiga var alla dödsfall. Det var där nånstans, i oktober, som allt började vackla, för det vore väl omänskligt att inte påverkas av dödens intrång. Jag tappade orken för att plugga och även mina drömmar började dö ut. Ångest och framtidsvånda. I november åkte jag till Dublin och fick orken tillbaka men jag vet inte riktigt vad jag gjorde när jag kom hem, allt var som i ett töcken. Jag försökte plugga till tentorna hemifrån men jag tror mest jag försökte lura mig själv, jag visste att det aldrig skulle gå - och det gjorde det inte heller. Men jag försökte i alla fall. Helt i onödan.

Och nu sitter jag här, drömmarna är lika döda som de människor som gått bort. Snart minns jag dem inte längre. Framtidsvåndan är lika stark men det känns inte lika livsavgörande längre. Världen går inte under om jag väljer fel. Det kan mycket väl bero på att våren snart är här, samma känslor består men det känns bättre när dagarna blir ljusare.

Frågan är hur det blir nu till hösten. Jag ser fram emot den som vanligt och med 2010 i bagaget så är jag beredd på att vad som helst kan hända och klassikern: ingenting blir som man tänkt sig. Det jag mest av allt ser fram emot är att få lämna fågelboet och se lite av världen men framförallt flytta någon annanstans i Sverige. För det är nog det jag kommer göra; resa någonstans i sommar och sen börja på en folkhögskola någonstans långt härifrån.

(Länk: så här lät det augusti 2010)